Baktankar

De två senaste gångerna jag har bakat har jag misslyckats så grovt att det inte ens har blivit ett blogginlägg. Det som skulle bli "Suzies somriga citronmuffins med en hint av honung" blev "Småsega citronklumpar" beroende på smörbrist. (Det fungerar inte så bra att ersätta det med Bregott...). På samma tema blev det som skulle bli "Guylian trufle chocolate chip cookies" havrekakor med chokladklumpar i och med ett utseende som inte riktigt levde upp till namnet, även om smaken var helt okej.

Ändå är det lika roligt att baka. Jag känner ingen ångest för att försöka igen. Ingen ilska för att jag misslyckas. Ingen hets för ett bra resultat, utan det är att jag gör det som är det viktiga. Det är det som ger mig något.

Tänk om man kunde ta med sig bakningen ut i resten av livet. Möta allt med ett sånt där mjölpudrat och bullkindat gladlynt ansikte. Jag tror jag ska försöka. Kanske ska börja med att tänka på träningen så. Det var faktiskt yogainstruktören som fick mig på dessa tankar när han sa att man skulle försöka ta med sig yogan ut i livet. Fast han sa det till de som var mer erfarna. Till mig och mina gelikar sa han att vi skulle ge det en 10-15 gånger innan man kan göra det ordentligt...

Majsigt!?

Så var det dags till ett andra försök att göra tacoinneslutande bakverk. Den här gången majstortillas enligt receptet på Majsmjölspåsen. Istället för en deg - som förra gången när jag gjorde wraps så blev det en smet, som påminde mycket om pannkakssmet. Försökspersonerna uppskattade att jag tillverkat dem från grunden, därav många glada tillrop. Men jag tror trots det inte att jag kommer att göra dem igen. De påminde lite för mycket om disktrasa i konsistensen.

Majsigt alltså. Som en av systersönerna säger. :)